än finns inga träd höga nog
att beskära en bit av himlen
så blå som den var just idag
men om en enda bräcklig gren
sträckte sig som om rotsystemen
stod på tå, ja reste sig
som träden gör i Rösjö mosse,
rispade ett spår i allt det djupa
genom allt det ofantliga blå
skulle konturen bli mina läppar
till hösten, när du plockat alla
de blommor och burit hem till dig
valt med omsorg för sin skörhet
drar vinden genom träden,
jo, jag vet det så, jag sände just den
vinden att fälla den där högsta grenen
och min kropp skulle läggas
i din hand, för den har alltid varit
på resa, tills den föll vid dina fötter