samtiden verkar ligga lite före mig
på behörigt avstånd
att jag är efterhängsen
är min största bedrift
och mina strömningar i den
blir ytligt nerslagna kartnålar
där jag har varit
i morgon
där jag har suttit
med ett metspö
viskat längtan
i bästa fall genomskinlig
den stegrar sig
med väsen av ringa ljud
jag gräver tunnlar
genom frusna marker
placerar ut facklor
vartefter mil jag går
hövligheten hos en fanfar
så där långsam
dröjande, tvivlande
och med en viskositet
lika hög som draken
när den lyfter
landar precis där jag står
