Och en gång kysste han Edith Piaf

Vi levde livet medan vattnet virvlade 
under broarna över Seine.

När jag blundar kan jag ännu höra
orkestern på café de Charase och
deras underbara tolkningar av Piaf

De spelade samma musik varje eftermiddag 
lagom till vår middag. Du njöt, skrattade, och gav
pianisten alla dina blommor

och som han älskade dig!

Du,
jag ville skriva det här med ord heta nog
att väcka vår döda passion till liv igen

men jag inser att vi är långt bortom den tiden
då vi sprang med vindarna över världen
och trodde att den bara var till för oss två

Långt bortom den tiden då jag
verkligen brann

För det var ju så det var,
Minns du när vi rymde genom Tuelleriparken
efter att ha plankat in på Louvren,
vi var ju fattiga konstnärer

På flykt

Vi la oss på gräset med en flaska absint
lite ost och ett bröd och du berättade att
tiden skapat en liten grop för oss två här

Så hade aldrig någon kvinna sett på mig förut
med hunger, nästan frossande

Livet kysste oss med absintsmak på läpparna
just där tiden stannat för att ge oss en chans

Jag insåg plötsligt varför universum 
fortsatte expandera
(fast det kan ju i och för sig ha berott på spriten)

På vägen hem började månen gå upp och 
hororna med sina sönderstuckna armar
slog ut som vissnande blommor i den 
mörknande parken, men inte ens det kunde

döva vår känsla

När vi kom fram till rummet vi hyrde 
såg vi ambulansen hämta pianisten från cafét
men blåljusen slogs av vid hörnet 
Det fanns inget behov av brådska längre.

Kanske var det så att passionen dog i en ambulans
vid hörnet till café de Charase tillsammans med 
en nästan 80-årig man som i sin ungdom 
en enda gång hade kysst Edith Piaf

Kanske var hans spruckna ackord det 
lim som höll ihop oss den våren när du
slutade springa med mig och vindarna.
Den våren, när sommaren svepte in i Paris

och hösten i mig.

/Roger M Carlsson