det skorrade till i min öronsnäcka, en förvarning att du var på väg att säga något
jag funderade snabbt om det var i min ände det knastrade eller om det var luften mellan våra tekniska moduler, för enligt dig ska det inte skorra ett endaste dugg, någonsin
’vi får snart regn, vi stannar nånstans och tar tidig lunch…’
han kom upp jämsides
det var alltid med en sådan lätthet som han flankerade mig, som om vi nyss startat etappen, den allra första dagen
han lät mig vara farthållare, ligga främst, då och då komma med lite väganvisningar, anekdoter om platser eller som nu, avisera väder eller övrigt behov av anhalt
för jag var en drömmare där jag satt
han påstod att jag sörplade i mig vyerna med ögonsked och åt väldigt långsamt, att det påverkade mitt fokus för jämn, läs hög, fart även där det var lättåkt
nu jämsides, hann han syna mitt ansikte och se hur sliten jag var, eller inte var
vi hade startat före halv sju, det var söndag och inte ännu var det någon särskild trafik
morgonluft hade blivit förmiddagsluft och senaste dagarnas hetta hade dirigerats om till fler och fler moln, de flesta med grå kant undertill, friskare vindar nu, mer syre, lättare, högre, starkare, ivrigare
’stanna vid macken om knappa tre kilometer’
ögonkontakt, jag nickade, sa okej, det blir bra det, jag är hungrig
väl under tak kom regnstormen, milt framkastad av viddernas hungertorka
det slog emot fönstren, abrupt och dramatiskt, fast välkommet, en snabb skur följd av fler säkert
dagen skulle nog bli sådan, du granskade kartan för att se om vi kunde korta av etappen och undkomma det värsta fuktobehaget
’mig gör det inget’ sa jag och åt mer av pannkakorna
’nja, inte mig heller egentligen, men det känns onödigt drygt att hålla på i hällregn’
’vad ligger inom då?’
’Kamra brunn, vet inte vad det är för samhälle, låter ju lite som om det skulle finnas god logi ändå, du vet, lite hälsomässigt’
’googla…?’
’mmmm…vi äter först’
jag tittade på dig
din aptit var livet, på livet, av livet, inuti varje cells membran och hela tiden i pånyttfödelse
avundades dig för detta, som så mycket annat och försökte hänga med i utvecklingen
du tittade på mig, log och drog med handryggen mot min kind
’sylt’ sa du och torkade bort
’tack’
’orkar du till Kamra? Skulle tro att vi har två timmar dit med den fart som nu vädret lär begränsa oss till’
’jag orkar’ min mat var uppäten, jag var mer hungrig och sneglade bort mot hyllan för bröd och pålägg
’ingick smör och bröd?’
’gå och hämta du, ta med en knäckeskiva till mig med…och dubbla smör, vi gör av med massor av energi’
teet smakade lite gammalt, men slank ner
ditt kaffe såg ut som lank, men slank ner
regnet lättade, men slank ner en stund till och matställets samtliga gäster verkade bida sin tid att ge sig av
jag tittade på dig medan du lutade dig tillbaka i sitthörnan och blundade, somnade och drog tunna stockar över brunrutigt linoliumgolv
du var min bror, alla av dem, du var min far, den ende i sitt slag och du var min mor, ibland, fastän hon i mina ögon hade varit ett sant unikum av finaste benporslin, stark, tålig, vacker och ständig
du var min livräddare, mitt hjärtas ok som höll mig kvar i sammanhanget, det som jag inte riktigt kunde lista ut hur det var konstruerat och hur jag passade in med mina variabler, längre
för nitton timmar sen hade du trampat förbi drömmaren, förbannad och less på min attityd, en som man kan få när man cyklat i nästan åtta timmar och uppenbarligen skedat in lite för många långsamma åkrar, skogar och sjöar
jag hade sett dig öka avståndet, snabbt och jag kunde ens om mitt liv hade hängt på det, komma ifatt, utan du fick ge dig av, du kanske behövde komma ifrån mig ett tag och jag tänkte att jaha, vad gör jag om du inte
en timma cyklade jag ensam, viss om att jag åtminstone skulle hålla mig kvar på den väg jag befann mig, även om det ideligen passerades lockande vägskyltar med svåruttalade namn och jag inte visste om din ambition var att vi skulle titta på broar, kyrkor eller lamadjur på just den orten
det skorrade till i hörsnäckan
vi var sammanlänkade med i respektive hjälm för att underlätta kommunikationen
att du hade gasat iväg tydde ju på dess motsats, men jag tog på mig skulden, lättast så
’ja?’
’hur långt har du hunnit? Inte svängt av nånstans, väl?’
’nej, jag åkte precis förbi en gårdsbutik’
’okej, bra, då ses vi snart, jag har stannat och väntar in dig’
’vad hände?’
’det breddade över bara, jag ser hur du kämpar med att komma framåt och är samtidigt så jävla envis med att inte ta emot hjälp, inte ens be om’et’
’…och då åker du ifrån mig?!’ jag hade stannat, orkade inte prata samtidigt som jag kom i ett skarpt motlut
’kom bara hit, vi pratar mer då’
’var är hit? Stroppberga?’
’haha…du lär se samhället efter nästa stigning och nedförslut, det är lite svår vägren, så ta det varligt’
och så denna vänlighet
denna varma puls, igen, toleransen som varje livräddare behöver vara utrustad med
jag var min egen varningsboj, entoniga mistlur och svårtacklade frenesi
en ubåt med sprucket periskop där radarn pejlade in stormar som om det stod på ett inbjudningskort
jag mojnade, inte stormarna
jag ebbade, inte vinden eller strandlinjerna
du målade nya, du byggde bryggor och hängde upp lanternor
skapade bra väder även när jag röjde tillvaron med ispik och mudderverk
jag trålade, du strålade
ampert, sakligt och honungsgyllet i samma väv
kom bara hit, sa du
jag kom dit
du var där, kvar och lugn
för nitton timmar sen, en gammal blåst harklade sig och pluttrade bort på nedlagd järnvägsräls, nu är det glömt
du vaknade, regnet hade gjort ett uppehåll och vi gjorde oss redo för de sista timmarna på dagens etapp
det var ändlösa mil kvar, om vi ens skulle komma fram
till Medelpad
det var värt det, att inte riktigt veta och ha allt på det klara, hela tiden
